När jag kliver ut ur Hallen 20 minuter efter midnatt finns bara en enorm känsla av ovetande i min kropp; vad hände precis?
Cirka 35 minuter tidigare har Göteborgsbandet Molnet, med Skelleftesonen Albin Marklund i spetsen, intagit scenen med en bas så kraftfull att den kan ändra hjärtrytmer. Det är sköna gitarrslingor och låtar som växer, byggs på lager efter lager med maracas, trummor och sång.
Hela hallen sprakar av energi, som en egen galax som pulserar i vitt, blått och lila.
Och trots att hallen + höga instrumet är = stundtals totaldränkta låttexter inser jag snabbt varför inte en enda person står still; det här är bra.
Exakt hur bra inser jag först när jag kommer ut i juliluften igen. Så där riktigt jag-vet-inte-vad-som-precis-hände-men-det-måste-ha-varit-helt-fantastiskt-bra-bra.