Mörkret är kompakt, fukten tränger sig på. Ovanför metron är världen död, kvar finns bara du, jag – och Prospekt Mira. Det relativt nystartade Skelleftebandet beskriver sin musik som postapokalyptisk postrock, vilket är en perfekt beskrivning av vad som sker i Hallen.
Varje låt är döpt efter stationer i Moskvas tunnelbana och konceptet är lika konkret som mörkt – metron efter undergången. Med en ljudbild som pulserar av hårda gitarrer, bryter av med glittrande synth och tunga trummor skapar de ett parallellt musikuniversum. De instrumentala låtarna går in i varandra, väver en känsla av smygande fara och små, små ljusglimtar, för att sedan växla tillbaka till det monotona, melankoliska.
På scenen står bandmedlemmarna, som siluetter mot blodröd ljussättning, och levererar en lika delar musikalisk som scenisk upplevelse. De inleder med gåshudsframkallande meningen "Välkommen ner i metron" och när spelningen är över är jag osäker på om jag vill kliva upp.