”Att vara oföränderligt densamme och sedan utplånas och förintas, sade jag, det är alltså vad det hela i stort sett går ut på? Ungefär så, sade han (fadern). Jo, någonting ditåt.” ”Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.” ”Journalistiken är ett skrivandets syndafall.” ”Och hon (modern) frågade: Du skriver? Jo, sade jag. Jag dög aldrig till någonting annat.” ”Den som förtröstar på litteraturen är dömd att gå under.” ”Dikten och diktandet skänker oantastlighet och allmän aktning åt de mest storartade och narraktiga bedrägerier och förräderier.”
- Se där några av dennu sjuttiotvåårige Torgny Lindgrens beska visdomsord i denna märkliga bok. Någon självbiografi är det inte. Texten har en sällsamt undflyende särprägel, samtidigt som han i glimtar vågar vara naket uppriktig och gripande som när han skriver om de många hundar, tikar, som efterträtt varandra i familjen som Torgnys själsfränder och ledsagare genom denna jämmerdalens töckenvärld. Lindgrens Minnen cirklar kring dödens stränga men samtidigt gäcksamma allvar, utan att riktigt klarna och med kall ljus blick stirra döden i dess intigt-triviala och när allt kommer omkring tämligen löjeväckande skråpuksanlete. Men författaren, född och uppvuxen i ett fromt lutheranskt hem i Raggsjö och så småningom konverterad till vad vi i det egentliga Västerbotten brukar kalla papismen (katolicismen) tycks nu evolutionenvareprisad ha givit upp alla kristligt-dogmatiska inbillningar en panteism likt Meister Eckeharts, parad med Schopenhauers diktarvision om Alltet och en Chuang Tzus naivt visa tankedjärvhet, är vad som skymtar fram som ”världsförklaring” genom dessa ibland lekfullt förfalskade minnes-eller fantasifragment, episoder, tablåer, frambesvärjda av ett om sin icke-existens övertygat ”bättarjag” som ”är ett dimmoln, ett fluidum, en okänd gas, en flämtande ljuslåga i ett skrämmande mörker.” Eller som en annan bild i texten: minnesflödet förmedlas genom en trasig, flimrande filmprojektor.
Sovjetspionen Stig Wennerströmflyter samman med Strindberg och Heidenstam, Nysvenska Rörelsens ledare Per Engdahl kräver på gamla blinda dar på en Fjollträskkrog att Torgny, vars röst han känner igen från radion, där han läst upp genombrottsberättelsen om den empatilöse hökarockraren och ormens väg på hälleberget, ska skriva en 800-sidig hjältebiografi om honom...
Torgny Lindgren kretsar kring smärtans,falskhetens, förräderiets, bedrägeriets allmänmänskliga och allvarelsegiltiga epicentrum, han försöker lära läsaren något om det absoluta främlingskapet på inälvsjorden och i människovärlden på samma gång som han med instinktiv tacksamhet och lojalitet återigen skriver en text om blod och jord, härkomst och hembygd, om strävsamma anspråkslösa förfäder i en vidunderligt sublim norrländsk natur, ett genetiskt arv som lever vidare i den talföre och tanketrängtande senfödde efterkommande, som måhända upplever sig själv som något vek och vilsen och försupen i jämförelse med kärnsunda kraftkarlar som hans far och morfar. Den sistnämnde ”grävde sjutton kilometer diken och nyodlade tolv tunnland hårdlandet.”
Det finns i dessa brottstyckenav text avsnitt som jag tycker är det starkaste Torgny Lindgren publicerat, kanske inte p.g.a. den ”kontrapunktiska stränghet och renhet i satsfogningen” som han eftersträvar, utan helt enkelt därför att det som skrivits är angeläget och hudlöst och vittnar om den enkla djupa sorg och kärlek som kännetecknar ”riktigt folks” sätt att förnimma verkligheten.
När Torgny en gångi tiden inledde sin skriftställarverksamhet på en lokaltidning i Umeå och erbjudits en volontärplats vid redaktionen beskriver han hur han vild av glädje och förhoppningar ringde hem till Raggsjö, där föräldrarna svarade som man förväntar sig att gamla tiders västerbottningar skulle svara. Kärvt, avvisande, med stor misstro mot det ”okynnesskrivna”:
”Vi har länge misstänktnågot sådant. Det är för eländigt.---Allting skrivet är lögn, sade en av dem. Sanningen låter sig inte skrivas. Livet är obeskrivligt.” Må vara att det är så, men skrivas måste det, liksom den storvuxne och hårdföre Torgnymorfadern, boupptecknaren, in i det sista, medan kräftan åt hans lekamen, på dödsbädden skrev ner en förteckning över dödsboet han lämnade efter sig. Inklusive hundskinnspälsen. När pekfingret som stödde pennan slutgiltigt verk sig fick långfingret göra samma tjänst. I scener som den är Samuel Becketts Molloy, sinnebilden för någon som förlorat allt men ändå strävar vidare, mycket närvarande. Predikaren (Koheleth, på engelska kallas den Ecclesiastes) är förstås en av skrifterna i det så kallade Gamla Testamentet, en storartat desillusionerad och klarsynt meditation om människolivets fåfänglighet. Torgny säger någonstans i Minnen att Predikaren förblivit ”livets bok” för honom. Han talar även om ”denna förnimmelse som burit mig genom livet: likgiltig förundran.” Rätt betraktat är detta en mycket bärkraftig livspraxis, som dessutom försöker göra rättvisa åt allt evigt-oskuldsfullt vardande vi människovarelser kan ana finns bortom och helt oberoende av den mänskliga inbillnings-och vanföreställningsvärlden.
”Men det var som det var.Allting är som det är”, säger någon i texten, och berättarens fader yttrar:
”Generna kan aldrig dö.---Naturen är sällsam och underbar. Vi kan aldrig bedöma de allra största sammanhangen.” Många av de tidigare böckerna i författarskapet skymtar i texten, liksom de gräsliga maträtter som med förtjusning förtärs i Lindgrenvärlden: leverskrapssoppan, renkalvlevern, syltfläsket, fårfotssoppan, fårtestiklarna...Det känns som om den sjuttiotvåårige gossen från Raggsjö har en hel del kvar att skriva, trots allt, trots att han gör ansatser till att summera livsgatloppet. Han har aldrig varit lika närvarande förut, i något som tryckts. Och som han själv säger: ”Ingen kan kräva av en författare att han till råga på allt ska vara fullt tillräknelig!”
NIKANOR TERATOLOGEN
