Bortlämnad och ratad: Stieg ville visa världens att han dög
Kurdo Baksi var länge en av Stieg Larssons få nära vänner och förekommer t o m under verkligt namn som figur i Luftslottet som sprängdes, tredje delen i millenniumtrilogin. Vän med Stieg innebar alltid arbetskamrat, eftersom många vittnar om att Stieg alltid arbetade. Särskilt på natten, då de tre deckarna kom till. Stiegs och Kurdos snart sammanslagna projekt var dokumentation av svensk rasism i tidskrifterna Expo och Svartvitt.
Stieg Larsson kom från arbetarklass i Skelleftetrakten, blev som ettåring lämnad till morföräldrarna av försörjningsskäl. Morfar Severin Boström var känd för rättvisepatos och antinazism. När föräldrarna flyttat tillbaka till Umeå var fadern en tid biografvaktmästare och i biosalongen mötte Stieg första gången berättandet. På gränsen till vuxenlivet gjorde han ensam flera resor till Afrika. Han sökte till journalisthögskolan men kom inte in. Någonstans här kan vi ana grunden för hans ovanliga ansträngningar att visa världen att han dög: bortlämnad i en ålder när man lätt ger sig själv skulden, ratad från den bana han hoppats på när han som tolvåring fick sin Facit Privat.
Huvuddelen av Baksis bok handlar om det gemensamma antirasistiska arbetet, som han uppfattar som det väsentliga i Stiegs liv men inget som gick att leva på. Så i tjugo år hade han försörjningsarbete på TT under stigande missnöje med att inte få passande arbetsuppgifter, t ex att skriva om den rasism han så i detalj studerat, byggt upp arkiv om, ägnat kvällar och nätter framför skrivmaskinen. Dock fick han skriva läsetips om deckare och visade sig fullständigt inläst på de stora världsförfattarna.
Detta som vållat stort tamtam i media, att han ska ha intervjuat sig själv, får några rader på tre ställen. Berättelsen visar att han i skarp konflikt med sin arbetsgivare kanske någon gång förväxlade rollen på TT med den fria rollen som tidningsredaktör och allt-i-allo. Det står att en snabb titt i TT:s arkiv visar att han i egenskap av Expomedarbetare blivit intervjuad av sig själv fem gånger mellan åren 1992-1999. Baksi säger inte att det var någon genomgående metod. Andra gången det nämns och han talar om tjänstefel var när Stieg just sagt upp sig från TT och skrev som nyhetsmaterial om något av alla de hot från rasister han själv utsatts för och som också drabbat Baksi med kulmen då dennes lägenhet besköts. Konstigt att han inte skrev om Baksi.
Redan på nittiotalet gjorde Stieg Larsson provarbeten i deckargenren som han nogsamt förstörde. I millenniumtrilogin kom sedan alla trådar att löpa samman: hans djupa patos mot kvinnovåld, hans enorma kunskaper om svensk rasism, hans plöjning av all världens deckare, de insikter om it-teknologins förödande likgiltighet för privatlivets gräns som skymtar fram i Luftslottet som sprängdes.
Att dessa perfekta böcker skrivits av en tragiskt bortgången hjälte just när en tioårig deckarhajp i Sverige och andra länder behövde nytt blod, bokstavligt nytt blod, det må delvis förklara att Stieg Larssons penna äntligen fick miljonerna att rulla.
När han själv stängt sin börs för alltid.
Tomas Löthman
