I mitten regissören Lars von Trier, flankerad av Sofie Garbol, Bruno Ganz, Matt Dillon och Siobhan Fallon.
Fredag
”Vad är konst?” – det var ett tema på Nordsken i år, men också en tanke som dök upp i mitt huvud strax efter att Lars von Triers ”The house that Jack bulit” hade världspremiär på Cannes filmfestival.
Skådespelerskan Eva Röse skrev på sitt instagramkonto att hon gått ut från visningen. Hon skrev ”nu får det räcka” och detta följdes av en beskrivning av de våldsamheter som kvinnor och barn utsätts för i filmen. Enligt rapporter följde många hennes exempel.
För transparensens skull ska jag säga att jag inte sett ”The house that Jack built”. Men liksom Röse har jag ”blivit berörd” av von Triers tidigare filmer. Då talar vi om ”Breaking the Waves”, ”Dancer in the Dark” och ”Dogville” – de som etablerade honom som en internationellt hyllad regissör.
I hans senare filmer, så som ”Nymphomaniac” och ”Antichrist”, har hans kvinnosyn diskuteras – och von Trier har allt mer setts som någon som mest av allt vill chockera. Att han sedan under flera år varit bannlyst från Cannes då han sade sig sympatisera lite med Hitler (detta togs dock ur sitt sammanhang) har inte alltid gjort honom poppis.
Men nu blev han alltså välkommen tillbaka med ”The house that Jack bulit”. Där får man under 12 år följa en seriemördare spelad av Jack Dillon och se hans brutala mord. Självklart finns det någon sort psykologisk aspekt av denna film – men visst låter det som minst ett dussin andra skräckfilmer. Likaså beskrivningen av de hemska morden. Eller tja, explicita bilder av barn som blir dödade på film brukar faktiskt undvikas även i skräckfilm men visst förekommer det.
Så varför rasar man mot denna film och inte till exempel filmer av regissören Rob Zombie? Svaret måste vara paketering.
När Lars von Trier står bakom filmen så förväntar man sig mening – man förväntar sig ett konstverk (om än det så klart är en ogreppbar definition). Ingen förväntar sig det av Rob Zombie. Men då lär inte hans filmer visas på Cannes filmfestival heller. Lösningen är kanske att sluta låtsas och skicka von Trier till en skräckfilmsfestival istället.