Sagor. Alfons berättar om monster för Småtting när han sitter barnvakt.
Alfons Åberg ären älskad barnboksfigur för flera generationer barn. Gunilla Bergströms böcker håller fortfarande hög klass.
”Mera monster, Alfons” är baserad på tre av Bergströms historier och det är precis så där sparsamt tecknat som vi sett i tidigare Alfons-filmer.
Det ger en trygghet för de små barnen. Det är som att höra en närstående läsa sagan även om det istället är Jonas Karlssons behagliga röst och förstås större bilder.
Den första historienheter ”Osynligt med Alfons” och den gillar jag riktigt mycket.
Alfons och hans kompis Viktor får nämligen inte leka med annat än sina små bilar eftersom pappa nyss har städat.
Men när pappa åker för att handla förvandlas Alfons vardagsrum till en magisk borg. Och eftersom de inte får använda leksaker, lydiga pojkar, så tar de istället uppfinningsförmågan till hjälp och förvandlar till exempel pappas tofflor till två båtar. Och då behövs inga leksaker.
Just att hålla liv i fantasin är så viktigt för barn – och kanske även för oss vuxna.
Den andra saganär ”Näpp! sa Alfons”. Det handlar om att Alfons inte vill äta sin mat. Ett vanligt problem i många familjer kan jag tänka mig.
Det löser sig till sist, men den historien är faktiskt den som engagerar barnen minst.
Däremot är den sista akten den som både Siri, 6 år, och Helmer, 3 år, gillar bäst.
Då får Alfons vara barnvakt åt lille Småtting som absolut vill göra allt själv. Han vill dessutom höra en ryslig godnattsaga. Alfons berättar då om ett monster med tre ben. Lite hemskt förstås, så Helmer vill sitta i mitt knä. Vilket förstås höjer mysfaktorn.
Men slutet gott, allting gott, som det brukar vara i goda sagor. Och Alfons Åberg är definitivt en figur som passar perfekt för de allra minsta barnen.
