Berörande dokumentär. Björn Afzelius blev 52 år. Han lämnade efter sig hits som "Tusen bitar", "Sång till Friheten" och "Ikaros". Foto: Triart
"Björn var en bonnläpp från Hakarp". Den något mer världsvane Mikael Wiehe beskriver hur han först lärde känna sin blyge vän Björn Afzelius på 1970-talet i inledningen av "Tusen bitar".
Hakarps-uppväxten utgör onekligen en viktig bit av den talangfulle musikern, som blev hånad av kultureliten men älskad av vanligt folk som kunde spegla sig i hans musik.
Det visar sig, så klart, att det finns många bitar av Björn Afzelius. Här finns fritänkaren som startar sin karriär i proggrörelsen men som också blir dansbandsfavorit. Här finns kvinnotjusaren som hade en ny tjej i turnébussen efter varje spelning men som också ville leva familjeliv.
Alla bitar av en människa är förmodligen omöjlig att pussla ihop i en film. Men regissörerna Magnus Gertten och Stefan Berg gör ett kärleksfullt och relevant urval av bitarna som de vill presentera.
När Marianne Lindberg De Geer dyker upp vid olika nyfilmade intervjutillfällen i samband med repetitionerna av pjäsen "Johnny boy", om sitt och Björn Afzelius komplicerade av- och på-förhållande, nyktrar man till.
Hennes bit i Afzelius liv, perspektivet med baksidan av hans destruktiva beteende, känns uppfriskande i ett sammanhang som annars kunde ha riskerat att bli för ohederligt mysigt.
Förhandsintresset för den här filmen lär vara som störst för dem som själva var med under Hoola Bandoola-tiden och framåt. Men förhoppningsvis kan den locka även en ny publik. För "Tusen bitar" blir långt ifrån en tillrättalagd musikerhyllning, snarare en väldigt berörande film om mänskligt beteende.
Miranda Sigander/TT
Perspektivet med baksidan av hans destruktiva beteende, känns uppfriskande i ett sammanhang som annars kunde ha riskerat att bli för ohederligt mysigt.
