Mobbare. Ewa Fröling bjuder på komik i rollen som Iris.
Jag måste erkännaatt första delen av Colin Nutleys film känns som ett enda långt munsår, Det kliar, det irriterar och till slut känns det som att det inte längre går att röra på läpparna.
Det kanske beror på att Helena Bergströms rollfigur Johanna drabbas av ständigt återkommande herpes. Men det beror lika mycket på att hon är så tafatt.
En frånskild tvåbarnsmamma i 45-årsåldern behöver inte känna sig överflödig för alla utom sina barn. För det är just vad Johanna gör.
Hon jobbar somreporter på ett livsstilsmagasin och det är inte heller det roligaste. Johanna är utsedd till kontorets hackkyckling av redaktionschefen. En kvinna som verkligen kan utse sina mobbningsoffer. En riktig nidbild av en chef. Samtidigt finns det rätt mycket humor i Ewa Frölings porträtt av den här så obekväma kvinnan.
Hur som helst, som du säkert räknat ut av titeln får Johanna en ny sorts medicin mot herpes. Fast den har dessutom oanade effekter. Hon släpper på all den oro hon bär inom sig. Och börjar leva ett liv som jag skulle vilja kalla normalt. Och det handlar inte om något så banalt som att byta frisyr.
Och då blir filmen mycket roligare. Ett klassiskt tema där den mobbade slår tillbaka mot sina plågoandar.
Så den andra halvangör att filmen får godkänt och det handlar mycket om fina skådespelarprestationer.
Ewa Fröling är min favorit, hon kan verkligen rynka på näsan vid rätt tillfällen. Hon gör sin bitch till något riktigt roligt.
Maria Lundqvist och Katarina Ewerlöf och Cecilia Forss är tre andra duktiga aktriser.
Det är dessutom skönt när Helena Bergström slipper gråta och får spela ut all den glädje hon verkar ha inom sig.
Männen då? Bara utfyllnad!
