Inne på Society café täcks väggarna av kvinnoansikten, böljande mönster och framförallt färgsprakande nyanser. Där ryms figurer, natur och obestämda karaktärer som vid första anblick ser ut att berätta en medveten historia, men så är det inte. Allt har kommit till i stunden, ur känslostämningar och funderingar.
– Jag vet aldrig vad det ska bli när jag målar. Jag börjar alltid med att välja en färg, och då blir det också tydligt vilken känslostämning jag befinner mig i. För mig är det egentligen det som konsten handlar om, att få ur mig känslor. Jag brukar säga att jag målar ur mig, säger hon.
IngaLill Brännström har levt ett skapande liv, men då har det handlar om textilt hantverk vid sidan av ett heltidsjobb. När hon 2000 blev sjukskriven för utmattningssyndrom bestämde hon sig för att utforska fler uttryckssätt.
– Det hade gått ett år av sjukskrivningen och jag tänkte att jag en gång för alla skulle lära mig måla akvarell. Och sedan var jag fast, säger hon.
Genom åren har tekniken skiftat – från akvarell vidare till akryl – men kärleken till konsten har bestått. För IngaLill Brännström är måleriet mycket mer än en hobby; det är ett verktyg för att må bättre.
– Det är som meditation och terapi, jag märker hur viktigt det har varit för mig under sjukskrivningen. Jag har också mycket värk i kroppen men att måla hjälper också mot fysisk smärta. Under den tiden jag sitter med penseln i handen känner jag inte värken lika tydligt, säger hon.
De allra första tavlorna hon målade blixtrade i skarpt rött och gult, inne på Society café är det istället naturnära och rofyllda nyanser som pryder väggarna.
– Jag tycker det är så intressant att se utvecklingen. Jag brukar analysera mina verk i efterhand, där kan jag se hur jag mår för stunden.
Hon inspireras av konstarten vedic art som har sitt usprung i Indien och kretsar kring att måla kravlöst och bara utgå från sin egen insida.
– Det är så jag vill att det ska vara, att mina tavlor ska fyllas av andlighet och grubblerier, säger hon.