Matilda Skogsskir ställer ut sina drömlika tavlor på Society café.
Små glasbitar, några i ljusrosa och andra i grönt. De breder ut sig över väggen, bildar tillsammans vibrerande bilder. Ansikten, växter och himmel, mycket med glitterskimmer i bakgrunden. Society café har förflyttats in i en parallell bildvärld, där färgskalan går i pastell och klorofyllgrönt. Matilda Skogsskirs utställning rymmer allt från en blandning av omsorgsfulla mosaiker till skira akvareller.
– Det är mina olika uttryck. När jag studerade vid Solviks folkhögskola för några år sedan kom jag i kontakt med mosaik, och jag blev helt kär. Det var ett helt nytt sätt att skapa på, som ett pussel. Det gick inte att planera som akvareller, utan du får följa glaset och se vad som växer fram. Och det är något med blänket, det gör det levande, säger hon.
Både penseln och glaset rymmer samma estetik – personligt och sagolikt, drömmande och vackert.
– Ja, det är nästan som att det finns en saga bakom varje tavla. Jag vet inte, jag skapar egentligen bara det jag känner för och det som känns mysigt. Ofta kokar jag en kopp te eller kaffe och försvinner in i den här världen. Men sagokänslan, den kanske främst kommer ifrån att jag är så som person, säger hon.
På bilden syns Matilda Skogsskirs kusin, som hon avbildat med hjälp av små glasbitar. "Den betyder extra mycket för mig", säger hon.
Men i de beslöjade porträtten finns också en annan huvudroll: grönskan. Rosor som sträcker sig mot dimmig himmel, snirkliga klätterväxter och pampiga trädstammar vrider och vänder sig i bilderna. En stor del av inspirationen hämtas från just natur, men också separatistiska Facebook-grupper som Växtgäris och Skapargäris, platser för växtkärlek och skaparglädje fria från män.
– Växtgäris är en så fin plats, det är något som har förändrats kring hur man ser på växter och det syns där. Och det är en plats där alla får höras, det inspirerar mig.
Konsten har funnits i Matilda Skogsskirs tillvaro hela livet, men när hon blev sjukskriven för utmattning för tre år sedan förändrades något. Skapandet sattes på paus, och något år senare när hon höll i penseln igen hade uttrycket skiftat. Från realistiska porträtt, till drömvärlden hon befinner sig i nu.
– I samma veva fick jag diagnosen psykotiskt syndrom, vilket innebär att jag ser och hör saker som inte finns. Men det handlar inte om sådant som är läskigt, utan ofta är det glatt. Att skapa gör mig lugn, ett liv utan det finns inte. Och jag tänker att min diagnos kanske har påverkat mitt uttryck, kanske är det därför det är så fantasifullt.