Anouar Brahem har med sin oud, arabisk luta, gjort ett drygt tiotal skivor i gränsområdet mellan folkmusik och jazz. Sedan den suveräna "Le pas du chat noir" (2002), en av mina favoritskivor alla kategorier, har han blivit mer och mer minimalistisk i sitt komponerande. På grund av oroligheterna i hemlandet Tunisien har han haft svårt att komma till ro att komponera, men efter en paus på fem år kommer nu ett nytt verk i form av en dubbel-cd.
Brahem har berättat att han oftast skriver sin musik på piano, men spelar själv som tidigare oud på skivorna. Bakom pianot sitter istället François Couturier kompletterad av Klaus Gesing på basklarinett och svenske basisten Björn Meyer.
Musiken växlar mellan stilla vågor och mer repetitiva klanger – jag får ibland associationer till Terry Riley – och någon gång brakar det loss. Han har också testat något för honom helt nytt genom att ta in en kammarorkester, som någon gång tar över lite för mycket men för det mesta är mycket diskret. Anouar Brahem har skapat ännu ett mästerverk i sin alldeles egna genre.
Ulf Torstensson