Maria Wallin: Maria Wallin: Det är vi som ska tacka, Trästockfestivalen

Trästockfestivalens entré, just efter festivalens slut.

Foto: Maria Wallin

Klockan slår 01.35. Norranscenen är disig efter Erik Lundins rökmaskin, Planetariets gitarrer och Orcus hårdrock hörs i periferin, redo att runda av. På skärmarna syns ett hejdå-meddelande, ett tack från kulturföreningen Mullberget som är hjärtat av Trästockfestivalen. Ögonblicket är en del av den sista skälvande festivaltiden, ett litet limbo mellan intensiv musikfest och tystnaden som vanligtvis omgärdar Nordanåområdet.

Årets Trästockdagar har som vanligt kantats av magisk livemusik. Vi har stått med nävarna i luften och gåshud på armarna när Silvana räckt finger till orättvisor, lyft ett helt Campustält till tonerna av OG Otäcks Västerbottniska hiphop, skriksjungit med i "Jag är en vampyr" och gjort nya, musikaliska upptäckter.

Norranscenen har genomsyrats av akter som imponerat med felfri poprock och tung hiphop. Och det är upplevelser värda allt från fem Norranälgar till en stadig plats i minnesbalken, men ändå är det de mindre scenerna, de mindre akterna, som säger mest om vårt musikliv.

För vad är egentligen Skellefteå för musikstad just precis nu? Trästockfestivalen har viskat till oss vad vi kan förvänta oss av tonerna som bottnar i våra gator, platser och bakgrund. Om 90-talet och 2000-talet dominerades av rock och pop, drar sig nu Skelleftebanden snarare mot det ännu hårdare. Det är Blodet med sin intensiva noiserock, relativt nya Paradolia med progressiv metal, YDMS hardcorepunk, Orcus elgitarrer och Rhombs death metal, för att nämna några.

Samtidigt fick också OG Otäcks rap om att sladda på isvägar och driva runt längs Skelleftegator ett helt tält att vibrera av allsång.

Vi fick också en efterlängtad återkomst till festivalen när Signe Forsell Gustafsson, som tidigare stått för sång i Üni Foreman, intog festivalen iklädd rött och nya namnet Madame Signy. Det var första gången hon stod på en scen och framförde spåren hon själv beskriver som Whitney Houston, om hon hade varit pank, vit och lite sämre. Potentialen är storartad, och Trästockfestivalen var platsen där det började.

2021 firar musikfesten 30 år. Jubileumsåret blir spännande, men än mer intressanta blir de kommande 30 åren. Och för att det ska bli verklighet får vi inte glömma gräsrötterna. Kulturföreningen Mullberget existerar 365 dagar per år, inte bara en helg i juli.

I festivalens slutskede lyser den orangea skylten upp området. Tack till besökare, sponsorer, artister som gör Trästock möjlig, står det.

Det är vi som ska tacka, säger jag.