Jubel. När Laleh pratar om hur hon bott i Skellefteå och börjar sjunga "Bjuröklubb" möts hon av jubel. Foto: Maria Wallin.
Jag kommer ihåg det så väl. En liten scen på kulturens hus i Luleå, året är 2009 och Laleh har precis släppt albumet "Me and Simon." Det är naket och musikaliskt, hennes mellansnack är ömsom obegripligt och ömsom poetiskt. Sedan dess har mycket hänt. Hon har varit med i "Så mycket bättre", släppt ytterligare tre album och blivit en kraft att räkna med. Hon är långt ifrån en liten Luleåscen nu – men samtidigt väldigt, väldigt nära. För om Laleh ska beskrivas med ett enda ord så är det kompromisslös. Hon gör musik på tre olika språk, hon gör svåra visor eller stor popmusik, hon gör allt och ibland ingenting.
Och det är precis vad hon ger Skellefteborna under lördagskvällen. Med sig på scenen har hon symfoniorkestern Modern Fantazias, dansare och en barnkör från Skellefteå kulturskola. På många sätt sammanfattar inramningen hennes musik. Hon vägrar nöja sig, vägrar anpassa sig. Hon vägrar begränsas av ett koncept, genre eller stil. Laleh sätter tonen med inledande "Aldrig bli som förr", rosaglittrande men med skarpa kanter. Sedan följer ett pärlband av låtar som nysläppta "Work", första stora genombrottet "Live tomorrow" och "Goliat".
Foto: Privatfilm. Arrangören har godkänt publiceringen.
De 124 minuterna är allt som oftast överjordiska, gåshudsframkallande, bombastiska och larger than life. Ibland är de också långsamma och blåskimrande. Ibland är det för mycket stråkar och för lite Laleh, ibland saknar jag det avskalade. Vissa låtar hade tjänat på att stå ensamma utan att dränkas i smäktande fioler. Vissa låtar känns lite som transportsträckor, som att de ligger och bubblar men aldrig exploderar.
Men sedan börjar introt till "Bjuröklubb" och allt är förlåtet. Kanske är det för att vi befinner oss fem mil från platsen, kanske är det för att Laleh uttalar Skellefteå utan å:et. Kanske är det för att "Bjuröklubb" är ingenting annat än ren och skär magi.
Jag vet att Laleh kan beskrivas som spretig och ogreppbar. Men jag vet också detta: oavsett om hon står på en liten scen i Luleå med trasiga strumpbyxor eller i Skellefteå Kraft arena med en hel symfoniorkester tränger hon rakt igenom huden, förbi musklerna och in i benet. När konserten slutar i crescendot "Bara få va mig själv" dröjer sig bara en enda känsla kvar. Laleh kommer aldrig bli som förr, hon kommer bara bli bättre.
Kanske är det för att vi befinner oss fem mil från platsen, kanske är det för att Laleh uttalar Skellefteå utan å:et. Kanske är det för att Bjuröklubb är ingenting annat än ren och skär magi.