Youtube erbjuder en inblick i många subkulturer, enligt Magnus Ericsson.
Alltså, jag börjar nästan ledsna på mig själv, men jag bara måste skriva mer om den fantastiska tsunami som Youtube är. Min fascination kanske börjar kanske närma sig besatthet; det är nog bara att inse det. Dock så är själva företeelsen något helt utan motstycke och något direkt svindlande. Kanske inte riktigt som känslan av att inse universums ofantliga storlek och ändlöshet, men nog enormt för att det skall pirra magen lite på samma sätt som när jag tittar ned från en hög höjd.
300 timmar av video laddas upp varje minut. Det är helt galet. Men det friska är att det blivit en fristad för olika subkulturer som jag aldrig annars skulle fått en inblick i, vilket är det som fängslar mig.
Själva idén föddes, inte helt oväntat, av en man som ville se bröst. Karim, som han heter, var frustrerad över att inte kunna hitta video på incidenten då Janet Jacksons behag, under Superbowls halvtidsshow, sprängde sina bojor och ploppade ut till allmän beskådan. Att inte hitta den videon ansåg han vara bedrövligt och började tillsammans med två vänner grubbla på hur de skulle kunna skapa någon form av plattform för att dela videos. Sedan utvecklade sig idén till någon form av datingsida där man skulle kunna ladda upp videos på sig själva och bli bedömd hur pass snygg och sexig man är. Oj, så himla löjligt.
Men det växte, det tog en annan form och blev något långt mycket mer än de milt patetiska voyouererna bakom idén ens kunnat inbilla sig. Man skulle kunna kalla tuben för en global folkrörelse. Jag kan till exempel se en psykedelisk folkmusikgrupp spela på en marknad i den thailändska djungeln tack vare den. På tiden före tuben hade inte något så coolt knappt kunnat dyka upp i drömmar.
Gil Scott-Heron hade rätt när han diktade ”The Revolution Will Not Be Televised” – den laddas upp på tuben.