I Japan finns fenomenet "Skogsbad" – råder det bot på stress?
Om jag öppnar balkongdörren kan jag höra Storforsen, överfull av smältvatten, dundra. Det är lätt att bli naturlyriker på kuppen, men jag skall försöka hålla mig från att översvallande skriva om hur våren skjuter ut ur vinterns sköte som en rasande bäbis. Sånt där trams får någon annan syssla med.
I mina öron låter det mest som när tåget dundrar förbi, eller som Essingeleden under rusningstimmarna. Det är min referensram helt enkelt. Den där forsen känns så urtida och jag är från staden. Men den lockar ändå. Jag vill stå nära den. Det bara svindlade till i mig. Naturen är livsfarlig.
Men jag hörde för ett tag sedan att man borde bada i naturen. Mer precist, bada i skogen. Skogsbada. Precis som Walkman, kawaii och fullständigt sönderjobbade människor som sover på gatan för att de inte orkar åka hem, kommer det från Japan. Det är deras jobbkultur som fött skogsbadet. Det startade på 70-talet, då tillsynes fullt friska människor föll ned döda av hjärtinfarkter och hjärtsvikt och spenderar man all sin vakna tid på jobbet, till bredden fyllt av krav och stress, då orkar inte pumpen längre. Jag tänker att det är lika mycket psykiskt som det är fysiskt. Sverige är förvisso inte Japan. Vi är inte arvingarna av en kultur som gjorde att man under andra världskriget frivilligt flög sina plan in i fiendens skepp, för kejsaren. Men även här stressar vi numer också ihjäl oss. I dag är prestationen kejsare.
Enligt utsago kan man bada bort alltihopa i skogen. All stress, de ändlösa kraven. Att stå under en gran, lyssna på vinden, fåglarna och alla annan skit som pågår i skogen lagar tydligen allt. Naturen är inte enbart livsfarlig. Tydligen kan den också ge livet åter.