Johan Airijoki på Nordanåteatern 2019.
Det är ett tag sedan nu, men när jag såg Johan Airijokis konsert på Nordanåteatern så hände något jag inte glömmer. Han tillägnade låten "Krossen" till ytterligare en arbetskamrat som strukit med. Airijoki jobbar i Malmbergsgruvan när han inte turnerar. Det stockade sig i halsen på honom när han gjorde det. Det är inte svårt att förstå varför. Det var inte det första eller sista livet som gruvan skördar.
I en krönika i Expressen undrade Patrik Lundberg kort och gott varför samhällsdebatten är fixerad på bomber, skjutningar och gäng när det är mer sannolikt att du inte kommer från jobbet än att du dör i någon uppgörelse mellan kriminella. Det blir en notis i tidningen och alla fortsätter bara att tugga på om invandringen som inget hade hänt. Än värre är att en statlig utredning visar att människor varje år tar livet av sig p.g.a. kränkande särbehandling på arbetsplatsen, det vill säga mobbing. Och de är inte få. Mellan 100 och 300 människor varje år. Men precis som krossen i gruvan fortsätter vi mala på om bomber och granater, som ett land av Kapten Haddocks, ett land av strutsar som sticker huvudet i marken så allt som syns är det vi uppenbart tänker med i det här fallet – arslet.
Det är vinstmarginalen som driver stressen och slarvet med säkerheten. Det är pengarna som ska sparas och människor betalar med livet. Om jag är förbannad över det? Klart att jag är det! Och det ska inte ha att göra med vilket parti man röstar på. Det har att göra med att det är fel. Det är bara fel. Människor ska inte vara förbrukningsmaterial.
Pengarna styr pressen också och alla begriper att bomber säljer bättre. Bomber ger klicken. Men bomber flyttar fokus från något som verkligen borde talas om, något som rör så tragiskt många. Paketet under granen, från barnen, som inte kommer bli öppnat.