Magnus Ericsson berättar om ett möte som satte spår.
Det är ingen festlig historia, inget lyckligt slut, men jag ska ta den från början. Förut jobbade jag med struliga ungar. En del var ute och cyklade på riktigt, som vår pojk. De allra flesta var ensamkommande killar som inte alls fattat Sverige. De var liksom fortfarande på flykt, litade inte på någon. Det var ett viktigt jobb, men tog knäcken på mig till slut. Jag blev sjuk. Efter det var jag tvungen att bara vandra i väg från allt och alla där. Hade inget val.
Nåväl, för ett tag sedan berättade en gammal kollega att vi hade en pojke under en bro i Paris. Han hade rymt när beskedet kommit, innan han skulle skickas tillbaka till kriget. Det föll som iskallt regn över mig. Via Instagram fick jag kontakt med honom igen. En sten föll från hjärtat; han var i alla fall vid liv. Att leva på gatan är trots allt riktigt farligt. Våldet lurar alltid runt hörnet under de där broarna, när de desperata slåss om smulor.
I veckan läste jag ett reportage i SvD, om de svenska pojkarna under Paris broar. En de talat med var från Skellefteå, en afghan från Skellefteå. Och ni får tycka vad ni vill, men en stor del av deras formativa år har levts just här. I ständig oro. Får jag stanna? Vår pojke hade fått kläm på Sverige och börjat bygga ett liv här: tränade, bröt på skelleftiska, hade träffat en tjej. Ung kärlek. Så drogs mattan undan, efter alla dessa år. Obegripligt grymt.
Jag messade vår pojk och berättade om killen i reportaget. En skratt-emoji till svar. ”Killen sitter bredvid mig”, skrev han. Sedan, ”Du är bästa personalen saknar dig jätte mycket walla”. Plus ett hjärta. Han fick ett tillbaka. Personal är människor också.
Han som inget längre har hade gett mig något, för efteråt kände jag att all skit som jag själv fått gå igenom inte varit helt i onödan. Jag är tacksam för den pojken.