Magnus Ericsson har bestämt sig för att läsa mer.
Varje gång vi flyttat har jag förbannat min enfald när jag kånkat blytung kartong efter blytung kartong ned och upp i trappor. Att lådornas bottnar bågnat under vikten av Camus, Steinbeck, Kapuściński, Lindgren och Lidman är inte konstigt. Det där är tunga namn. I synnerhet Steinbeck. Enbart "Vredens Druvor" väger ett ton. På en trappavsats har jag vilat och rätat ut min värkande rygg. Sedan upp med lådan igen och vidare uppför, uppför och uppför. Varför slängar jag inte bara bort skiten, har jag tänkt, men ångrat min tanke redan när jag öppnat flyttkartongerna och den där berusande doften av böcker stigit upp i näsan.
Sedan kom de välsignade barnen och den stora tröttheten. Stunderna försjunken i olästa klassiker och nya romaner fanns helt enkelt inte längre. En eller annan volym knastrande faktatorr text har varit tvungen att plöjas, men på skönlitteraturfronten intet nytt. Med uppriktig förvåning har jag ibland låtit blicken svepa längst bokhyllornas rader och undrat om all den tiden spenderad bara varit en dröm. Sedan zappat vidare bland kanalerna, på jakt efter något lättviktigt, flyktigt att döva ångesten över ytterligare en orolig journatt som väntat. Lyxen att slösa timmar bland ord meningar har känts för självisk, omöjlig. Men nu har jag ingått en pakt med min minst lika bra hälft att börja läsa igen. För vår egen skull.
Vi gick tillsammans till bokhandeln och hittade två böcker var. Jag valde "Sapiens" och "Greif is the thing with feathers". Därefter åkte vi hem och satte oss bredvid varandra i soffan och bara började. Sonen var på sitt rum och hojtade med någon om Fortnite. Dottern kollade något på paddan. Vi bara läste och läste, ensamma tillsammans. Sedan blev det middagstid och vi lade motvilligt ifrån oss böckerna. För köttfärssås kokar inte sig själv. Synd det.