Youtube har svar på de allra nördigaste funderingarna, skriver Magnus Ericsson.
Har alldeles nyss sprungit på ytterligare en orsak till varför Youtube kan vara det bästa sedan filmjölk. Jag vet att jag nämnt att mycket av storheten ligger i att en del fantastiska klipp görs för en så pass nischad publik att de skulle vara helt orimliga att göra under tiden då tablå-tv var allt. För mig som är en gammal gubbe är det också svårt obegripligt att vissa youtubers kan betyda lika mycket som Joy Division och Van Morrisson gjort för mig. De rör sig i en så liten sfär, en sådan bubbla, att det är stört ofattbart för en utomstående. Men nu till det jag ville berätta om.
Den senaste tiden har jag varit djupt fascinerad av analoga synthar och instrumentets historia. Från att ha varit ett sätt att härma riktiga instrument så har imitatören växt till att bli något helt eget, med egna klanger och mytologi. Jag vet att det här är sinnessjukt nördigt och jag har inget problem med det. Det är just därför tuben är så himla bäst. Utan problem har jag kunnat djupdyka i ämnet och lära mig en stört mycket på kort tid. Det är som en nörddröm. Men så snubblade jag över en dokumentär som en synthentusiast hade gjort om en mytisk, numer spårlöst försvunnen youtuber vid namn Jexus.
Dokumentärmakaren spårade upp en mailadress till Jexus och mot all förmodan fick han till slut kontakt. Han ställde några frågor, fick några korta svar och sedan, tystnad. Två månader senare skickar dock Jexus ett dokument med sin livshistoria, bilder från uppväxten i 80-talets Polen fram tills nutid. Dokumentären växte omedelbart till något alldeles speciellt. Men inte bara det, denna försvunne Jexus insåg i och med dokumentären att han faktiskt blivit en legend och att det var fullt med fans som älskade det han gjort. Så han dök upp på Youtube igen med nytt material. Slutet gott, allting gott, på tuben.