Foto: Claudio Bresciani/TT.
Som vanligt har jag dåligt grepp om tiden och årtalen, men för vad som känns som en livstid sedan, gav jag upp här och drog till huvudstaden. Jag var den nästan siste som gjorde det. Jag hade hållit ut, men till slut fanns det inget och ingen kvar här att låta hoppet klänga fast vid. Född, som jag är, i Stockholm, så hade jag någotsånär koll på staden. Ändå var det lite magiskt med tunnelbanekartan och alla de där namnen: Midsommarkransen, Blåsut, Näckrosen, Skogskyrkogården. De lånade sig till fantasier; det fanns något slags romantiskt skimmer över stationerna, utan att ens varit där. I en snar framtid skulle namnen i stället kunna bli: Abbas midsommarsill, Blåsut – i samarbete med Pepsodent, Durex Näcken och varför inte, Fonus. I alla fall om de spexiga och kommersiellt drivna moderaterna i Eken får som de vill. Lokaltrafiken måste finansieras, för Guds skull! När inte skatteintäkterna räcker till måste man ta till nya, fräscha grepp för att fixa para.
Nu är det inte enbart för att jag haft magsjuka två gånger på två veckor som det smakar lite kräks i munnen. Nix, det finns något i det här hur hela våra liv blir mer och mer oförställt konsumtionsinriktade som gör att uppstötningarna blir sura. Konsumtionssamhället pockar på överallt: det ringer på telefonen, dånar ur radion, blinkar och snurrar på mina skärmar. Överallt anfalls sinnena och påminner mig om att jag snart enbart är en maskin för att köpa och sedan lusta efter nya köp. Inuti, ett svart hål som bara suger och kräver mer. Nu kan det i och för sig vara min på magsjukorna efterföljande magkatarr som står för den där sugande känslan, men ändå. Det är förminskande. Jag känner hur jag bara vill stänga dörren, slå av alla apparaterna. Än hellre, bli än mer folkilsk och flytta ut i "Skogen – i samarbete med Lambi".
Magnus Ericsson
