Att vara isolerad i hemmet kräver kreativitet – och barndomens fantasi där kottar kunde vara den bästa leksaken.
På Moröhöjden, när jag växte upp, fanns ett mytomspunnet ställe, Ribbans. Jag har skrivit om det förr. Det hade en air av fara runt sig, även om det egentligen bara var en kiosk. Det krävdes cohones för att våga sig in där. Det inne fanns tidningar med nakna damer (filmer också) och i ett rum längst inne stod flipperspelen. Där hängde områdets desperados och matade maskinerna med mynt. Men där inne fanns också ett arkadspel och det var vad vi suktade efter. Tv-spel var något nytt och om det var något man ville testa så var det det. Inte något mossigt, skränande, knackande flipper. Men jag vågade mig aldrig in.
Jag blev äldre, började på Kanalskolan och då hände det att vi gick in på stan och på ett nästan lika ruggigt ställe som Ribbans, på Magasingränd. Bakom disken stod en man i uppknäppt skjorta och Bamse tatuerad på torson. Lite äldre och modigare vågade jag mig in i rummet längst in, det med flipper och arkadspel. I samma veva som detta slog Nintendo igenom och vi vanliga fattiglappar kunde hyra konsollen och spelen på videobutiker. Målet var såklart att varva varenda spel man hyrde, så man fick valuta för pengarna. Det krävdes dagar och nätter.
Nu var det länge sedan jag varvade något, men jag tror det börjar vara dags snart igen. Influensan gör att minsta lilla snörvling och hostning strandar en i hemmet och där finns inte mycket att göra förutom att antingen spela eller kolla på serier. Ett par dagar in i en vanlig förkylning har jag snart varvat både Netflix och Amazon Prime (spelkonsollen är upptagen, suck) och i denna abrupt nya värld är streamingtjänsterna kryckan den moderna människan får stödja sig mot. Men när de är varvade måste jag hitta något nytt. Jag är desperat uttråkad och överväger pussel. Det är som världen går bakåt och snart leker jag med kottar.