Foto: TT
En gång hade jag en brevvän i Brunei. Jag hade inte den blekaste aning om var det var, i alla fall inte i början. Att det var ett litet sultanat på ön Borneos norra kust fick jag reda på först när jag djupdök i en atlas på skolan.
Förmodligen pennfajtades vi två gånger fram och tillbaka innan det dog av sig själv. Idag tror jag inte man breväxlar längre; inte dagens unga i alla fall. Istället verkar det vara onlinespelen som lite fyller den funktionen. Jag har hör min egen son spela och tjabba med okända gamers i andra länder ibland, men oftast tycks det vara vänner i närområdet som det skriks och skrattas med. Vad händer med det skrivna ordet egentligen?
Har pratat med lärare jag känner och de flesta säger att förmodligen det största problemet som vi kommer möta framledes är just det, att de unga idag inte behöver djupdyka i skrivandet och att de flesta inte orkar med att vänta på den långsamma belöningen som böcker ger, utan är så välgödda på den omedelbar tillfredsställelse som sociala medier och olika spel ger. Men är det då ett problem egentligen, eller är det bara en naturlig utveckling då alla teknologiska framsteg för utvecklingen ditåt? Det är väldigt lätt att bli en gammal stöt när det kommer sådant här och bräka att det var bättre förr.Men läsandet kommer inte att helt försvinna, som jag ser det. Däremot kommer vi få generationer som kanske komma uppleva steget till den högre utbildningens mer avancerade språk som ett nästan oöverstigligt hinder.
Att litteraturen och författandet rimligtvis också kommer få leva en mer undanskymd tillvaro känns också ganska sannolikt. Något som känns sorgligt, men samtidigt vet jag att inte ens jag själv upplever att jag har tid och ro att läsa ens sådant som kittlar mitt intresse. Är mitt liv fattigare för det? Absolut utarmat.