Fender är en av de klassiska gitarrerna, som format många musiker.
Jag är en Fender-man. Jag äger fler än en och det är ytterst oklart hur många som är nog. Men så är det för oss gitarrnördar. Det går inte låta bli. När jag började spela hade jag en billig, trist, blå Fender Lead 2. När jag började spela in album köpte jag en gammal Fender till, en Jaguar från -68. Färgen var sunburst och jag älskade den Jaguaren. Då kostade den relativt sett knappt något och jag brukade behandla den rätt vårdslöst när vi spelade live. Men som nästan alla musiker blev jag under en period pank och var tvungen att sälja den för att klara mig. Den hade varit värd runt trettiotusen i dag. Det tårar sig nästan i ögonvrån.
Varför är jag nu inne på detta? Jo, jag har just läst boken ”The Birth of Loud: Leo Fender, Les Paul, and the Guitar-Pioneering Rivalry That Shaped Rock 'n' Roll” av Ian S. Port. Den berättar om hur de elektriska gitarrernas utveckling drev den musikaliska utvecklingen. Utan el ingen Elvis. Utan Fender Stratocaster ingen Buddy Holly. Utan Gibson Les Paul ingen Eric Clapton (även om han som gammal gubbe började lira Fender).
Det är såklart rejält nördigt, men älskar man musiken som vi känner den i dag, då går det inte komma ifrån att den tog fart i denna era. Musikens historia skrivs vanligtvis från artistperspektivet och jag hade inte ens funderat över instrumentens roll.
Det är lättare att förstå när det kommer till synthersizern. Helt uppenbart skulle det inte funnits ett Kraftwerk utan oscillatorerna och tangenterna som gjorde att det gick skapa musik med dem. Teknologin har givit artisterna möjligheten att hitta nya sätt att uttrycka sig och i sin tur påverka de som kommit efter.
I dag är det instrumentet datorn som driver musiken. Utan den ingen Avicii, ingen Lady Gaga och bara de allra närmsta skulle sörjt Lil Peeps alltför tidiga död.