Varför jagar vi egentligen?
Hundarna gav skall och drev något genom snåren, fram mot jägaren och hans gevär. Det small till. En björn. Som sig bör så ilade besiktningsmannen från länsstyrelsen ut till platsen för att mäta och väga. Det var mig en bamsing, sa han, kan vara den största vi har någonsin mätt. Men för säkerhets skull så slog man i veterinärmedicinska anstaltens databas, men ingen större stod att finna. Man kan förstå att jägaren kände sig väldigt stolt. Han drog hem nalle till gården och hängde honom upp och ned från ett träd. Folk och pressen flockades sig. Om och om och om igen fick han berätta historien om hur det gått till och gång efter annan fick han beskriva hur han kände sig nu. Det var svårt att sätta ord på det.
På internet var åsikterna skilda. En del tyckte jägaren hade gjort ett stordåd, andra tyckte det var hemskt. Varför jagar man ens björn, frågade fler än en. Inte är det så konstigt, kan man tycka, inte något utav det. Man jagar för att man alltid har jagat. Att fråga varför är däremot ett nytt påfund. Men inte är det så mycket för köttet skull numer, det finns trots allt vakuumförpackat och klart i butiken. Man jagar inte längre för att man måste skaffa föda utan för att det är kul. Om man dessutom kan bidra till att hålla nere den svenska björnstammen på en lagom nivå och skydda tamdjur – är det då verkligen så fel att förena nytta med nöje?
För något lustmord är det inte; det är inte dödandet som är grejen. Det är upplevelsen av skogen, hundarna, adrenalinet, som det rör sig om. Eller, det är vad jag tror i alla fall. Hur kan jag veta vad jägaren tänker utan att fråga honom? Det är svårt att förstå sig på andra genom en artikel och ett foto. Han står där och ler bredvid nalle som hänger upp och ned. Det ser både glädjefyllt och vidrigt ut på samma gång. Det beror på.