Vad är det för tid vi lever i? undrar Magnus Ericsson.
Redan för ett år sedan skrev jag om hur världen mer och mer börjar likna en Bond-film, hur vekligheten och fiktionen flyter samman. Det var i samband med mordet på ”Den stora björnen”, Kim Jong Uns bror. Sedan dess har det varit oblyga giftmord i Storbritannien, en statschef som tas gisslan och nyss, en journalist styckmördad på en ambassad. En obryddhet om ”avsändaren” är uppenbar. Det är stater som inte ens bryr sig om att försöka framstå som finkammade.
Jag kan utan problem tänka mig att snarlika dåd inträffade än oftare under det kalla kriget, men världen såg annorlunda ut då, då det gick ha hemligheter. Idag finns media överallt. Ögonvittnen kan nå ut direkt i offentlighetens ljus, via sociala medier och kamerorna i telefonen. Dessutom har länderna lärt sig att använda sig av dessa kanaler för att påverka opinioner i hela världen och allmänheten har inte hunnit i kapp när det kommer till källkritik. Propaganda är i och för sig inte något nytt.
Men det är inte bara i detta som obryddheten har börjat ta över. USA:s ledare ljuger hejdlöst och rasismen ruvar inte längre i skuggorna. Aftonbladet skriver om en ung, muslimsk kvinna som tvingades ta av sig sin slöja för att få skriva högskoleprovet. Tydligen ansågs hon lättare kunna fuska med den på. Vilket i sin förlängning skulle betyda att alla former av långärmade plagg också skulle av innan bäraren får skriva provet. Helnaket vore kanske den mest fusksäkra lösningen?
Nu var det enbart en enda provledare som krävde detta; det fanns inga sådana regler eller instruktioner. Kanske hen bara inte brydde sig längre om att dölja sina fördomar, då desamma sipprar ut från demokratiskt valda politikers oborstade munnar? Jag vet inte om det egentligen är bättre att allt är ute i det öppna nu, men djupt beklämmande är det lika fullt.