Nyheterna domineras av för mycket elände, menar Magnus Ericsson.
Numer orkar jag inte med nyheterna, men när jag gick i skolan vann jag nutidsorienteringen på löpande band. Det är inte så att jag inte längre kan läsa. Snarare att jag inte orkar med störtfloden av elände. Jag kämpar och försöker hänga med; måste trots allt skriva en krönika en gång i veckan. Men bara att läsa rubrikerna på Aftonbladet gör mig nästan apatisk. Vill bara sticka huvudet i sanden och hoppas att all skit på något magiskt vis försvunnit när jag kikar upp ur hålet igen. Förmodligen är det just så här det blir när man blir äldre. Det blir bara för mycket. Till exempel: jag läser att det finns allt skrikigare röster som vill inskränka kvinnors rätt till abort. Det är svenska politiker som vill det. Jag som kikar upp ur sanden tror en kort stund att jag är i USA. Jag blir rasande och sticker ned skallen i sanden igen.
Förra helgen försökte jag läsa söndagens DN. Förr brukade jag tycka att det var lite av en höjdpunkt. Men nu möts jag, strutsen, av ett helt fantastiskt smärtsamt reportage om IS slavar. Barn som våldtagits och sålts vidare. Allt helt i enlighet med reglerna i en handbok som det där gänget med toppsykopater plitat ihop. Det kommer tårar. Aningen kymigt när jag sitter i restaurangen på ett hotell och äter frukost. Om det skulle vara någon form av tröst så är det dagen efter och jag har solglasögon på mig. Ingen kan se att jag smygflännar till kaffet. Där och då väller det upp så mycket hat att jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Jag sticker huvudet i sanden.
Nästa gång jag vågar mig upp läser jag om förortsmord och i Kalix har några avskyvärda snorungar torterat och nästan dödat en kille, bara för att roa sig. Ingen annan orsak. Fort som attans åker pallet ned i sanden igen. Jag klarar bara inte av detta elände. Stoppa världen – jag vill kliva av!