Stephen Hawking somnade in i mitten av mars 2018.
Det är många saker man inte förstår. Till exempel förstod jag inte Stephen Hawkings bok "Kosmos: en kort historik" när jag läste den som 19-åring. Idag förstår jag lite mer, men inte i närheten vad han gjorde. Lika lite begrep de flesta som på sociala medier önskade honom att få vila i frid efter han gick bort. De flesta hade nog inte läst ett enda av hans verk, utan kände till honom som den festliga rullstolstypen som dök upp "The Simpsons".
En del beundrande hans nästan livslånga kamp mot den svårt neurodegenerativa sjukdomen ALS. För de flesta var han nästan mest känd för sin digitala röstsyntes, genom vilken han pratade, än vad han var för sina banbrytande framsteg inom teoretisk kosmologi och kvantmekanik. Allt medan han själv satt fastspänd, fjättrad vid en permobil, men med ett intellekt som kunde färdas till allting begynnelse, till svarta hål och från galax till galax. Idag, i våra liv, är det ett stort fokus på fysiskt välmående och utseende. Den ena försöker bräcka den andra med peppiga träningsbilder på Instagram. Gains är kung.
Kanske aningen överdrivet, kan jag tycka, men tanken är väl god. Kroppen är ett tempel, men att vara människa kan vara så mycket mer än det, vilket Hawking är det ultimata beviset på. Om han skulle haft ett eget konto skulle det på slutet av hans liv enbart visat ett skal, ett skal förfallet bortom all reparation, en ömklig byggnad som höll upp en av de starkaste hjärnor som vi begåvats med. Någonstans i det finns det något att lära. Jag helt säker på det. Så vila i frid. Det är fortfarande mycket jag inte förstår, men förstår i alla fall att Hawking var som oss alla andra också... ibland. Han höll till exempel fast vid sin föråldrade röstmaskin, bara för att han vant sig.
Som Kjell Höglund sjöng: ”det är outsägligt torftigt, men man vänjer sig”.