Spotify presenterar varje år vilka låtar varje användare lyssnat mest på.
Så dök den upp, Spotifys årslista. Vad jag lyssnat mest på under det gångna året. Men inte bara det. I år är det också slutet på decenniet och då bjussar de på min bästalista från de senaste tio åren. Det är klart att jag blev nyfiken. Det kan säkert dyka upp någon liten pärla som jag lite glömt bort, tänker jag. Så jag öppnar upp den där lilla filmen, eller vad man nu ska kalla det, som ger svaren på frågorna jag inte visste att jag ville ha svar på. Men det är nu som historien tar en mörkare vändning. Jag börjar frukta för min mentala hälsa och i synnerhet, mitt minne.
Inte har jag något minne av att jag lyssnat sönder Girl in Reds "I Wanna Be Your Girlfriend" eller att Avicii är min femte mest spelade artist. Jag menar, vem är Dean Lewis?
Sakta går sanningen upp för mig. Det är såklart i huvudsak min dotters listor. Jag ropar barskt hennes namn och säger åt henne på skarpen att nu är det dags att hon loggar ut min användare från min padda som hon annekterat. Hon tittar förvånat på mig och undrar vad det rör sig om. Jag gormar att hon pajat min årsbästalista med hennes trams och att jag har fått nog. Hon undrar hur det kan spela någon roll och det har hon rätt i. Ganska omgående inser jag att om det är något som är tramsigt så är det jag. Till min ursäkt så har jag legat däckad i influensa hela veckan.
Det är bara att krypa till korset och be om ursäkt. Men jag menar det nog bara hälften. Jag rotar runt i listorna lite mer efter dottern strosat iväg och tillbaka till paddan. "Du loggar väl ut min användare även om jag är pucko", ropar jag.
Nu när den värsta röda musiknörddimman lagt sig så ser jag att ettan på årets bästalista är Bon Ivers "Holoscene". Den har vi samtliga i familjen lyssnat sönder. Det känns klart bättre.