Varje år förlorar vi miljarder ur vår gemensamma kassa, skriver Magnus Ericsson.
I Davos, på ett seminarium vid World Economic Forum, var det en nederländsk historiker som fick nog. Han tyckte att det var poänglöst att diskutera hur vi skall skapa en mer transparent, hållbar, rättvis värld utan att diskutera de rikas skatteflykt. Filmen från seminariet spred sig som en löpeld över sociala medier och rörde upp känslor.
Skatter är centralt i det bygge vi kallar Sverige. Det är inte särskilt coolt med skatt, men ändå är det ett av fundamenten som landet vilar på. Ett annat fundament är folkets tillåtelse att beskatta dem, ett tredje är överenskommelsen medborgarna sinsemellan att samtliga drar sitt strå till stacken. Annars blir det fort rätt kass stämning. Det finns så klart fler fundament, men i denna krönika räcker det med att nämna dessa. Sedan kan man ha olika synvinklar på hur mycket eller lite skatt man tycker att vi borde betala och på vad de borde läggas. Inga konstigheter.
Men i en globaliserad värld blir länders skatter mer och mer problematiska. Företag som tycker att skatterna är för höga flyttar till länder där de är lägre. Det finns de som har en väldigt stor kapacitet att hjälpa till med att betala för det gemensamma, men som ändå väljer att hitta sätt att komma undan det. 2008 försvann det 30 miljarder från vår gemensamma kassa i Sverige. I dag uppskattas summan kunna vara närmare 50 miljarder. Det är inte kaffepengar direkt. Det motsvarar ungefär vad vi la ut på försvar och samhällets krisberedskap under 2017.
Vad har då det här med kultur att göra? Till synes inte ett smack, men om man tänker efter så är det ganska uppenbart att det påverkar det mesta. Att en miljard betyder tusen miljoner är nästan lika ogreppbart som att samtliga av Sveriges 9,995 miljoner invånare skulle kunna gå på bio 42 av årets 52 veckor för skatteflyktsslanten.