Zlatan har köpt aktier i Hammarby fotboll.
Jag har aldrig riktigt hajat det här med Zlatan – personen/varumärket. Så, då har jag sagt det. Jag vet inte riktigt varför jag aldrig gillat hans stil, men det har jag inte. Vi har tjafsat om det här, jag och en gammal kollega, hur många gånger som helst. Han är ett Zlatan-fan och håller på Zlatan. Jag alltid hejat på mitt lag, aldrig på en enskild spelare. Den gamla kollegan är yngre än mig och kanske spelar det roll? Att Z är fena på fotboll är väl ingen tvekan om oavsett. Men det inte det jag tänkt skriva om egentligen. Vill bara passa på att ta avstånd från all olaglig skit som vissa ”besvikna fans” ställt till med sedan det blev klart att Z köpt in sig i Hammarby fotboll.
Jag tänkte i stället skriva om vår föreningskultur. För jag tycker det känns beklämmande att en individ ska kunna äga en klubb. Hammarby fotboll är delvis ett företag att köpa och sälja. Möjligen är jag bakåtsträvande, men jag älskar föreningen/klubben som idé. Det här med att tillsammans uppnå det som individen själv aldrig skulle klara av. En förening är medlemmarna och medlem kan du och jag bli. Föreningen inkluderar, företaget inte. Utan fansen är klubben ingenting och därför borde vi också ha ett inflytande, kan jag tycka. Visst, vi kan rösta med plånboken och till exempel skita i att gå på matcher, men det är inte lätt för någon som fått sin klubb via modersmjölken.
I exempelvis Hammarbys fall har fansens passion räknats som en tillgång när man bestämt vad Z borde betala. Det känns bara cyniskt. Ingen utomstående kommer fälla en tår när företagets bästa avdelningschef går till en konkurrent, men när Jimmie Ericson slutligen avtackas i Ladan däremot, då kommer det vara fuktigt i mångas ögon. Inte för att han genererat avkastning till aktieägarna, utan för att han är en av oss i föreningen, i klubben.