Jerry Williams somnade in under söndagen.
Ibland är jag bra glömsk. Såklart var snubben i läderpaj och ena handen kupad över örat den första rock’n’rollen jag hörde. I alla fall den första jag tyckte var häftig. Före det var det "Bä, bä, vita lamm" som gällde. Sen var det Jerka och sen, Elvis. Det är klart att vi gick åt olika håll inte så långt senare. Eller snarare, Jerka stod kvar och jag sladdade ut bland någon slags alternativ musik. Farsan förklarade att Jerry höll handen över örat för att det förr hade varit knepigt att höra vad man sjöng när bandet bakom larmade.
När jag började spela hade man medhörning på scenen och jag behövde aldrig handen. Men då var jag aldrig lika cool som Jerry. Men så föll det sig så till slut att jag fick dela scen med legenden. Men inte samtidigt såklart. Jag tyckte officiellt att han var mossig, men att han fortfarande var kung var bländande solklart. Fick skaka tass med honom, som jag senare tanklöst tvättade. Borde jag aldrig gjort. Vi spelade såklart först av alla, inför en nästan tom hall på Nolia i Umeå. Sedan var det Lisa Miskowski, Bo Kaspers och sist Jerry. Minns att roddarna berättade att han var aningen beklämd över att hans management kväst ambitionen att köra upp bågen på scen under showen. De hade gjort det i all välmening, då Jerry fått ge sig ut på vägarna igen då han blivit snuvad på all sin deg av någon eländig manager.
Rampen upp och bågen skulle ätit upp gaget. Han behövde pengarna, men tyckte väl egentligen att det inte borde spela någon roll. Så länge det svängde. Före han gick på gav jag honom en rejäl tumme upp. Han smajlade och kostade på sig att peka sådär coolt åt mitt håll. Själv tyckte jag det var världens grej, men låtsades som inget inför de andra. Jag ville också framstå som cool.
Jerka hade läderpaj och sneakers. Jag hade jeansjacka och ökenkängor.