Hörseln tar skada efter ett liv som musiker, konstaterar krönikören.
Förra helgen sjöng jag igen. Det var på en hyllningskonsert till nyligen bortgångne Tom Petty. Kanske inte en av mina absoluta favoritartister som jag lyssnar på dagligen, men en sångsmed som skrivit en hel del sagolika låtar. Konserten fungerade så att det var en räcka sångare som framförde varsin låt och sedan en till i andra akten, eller vad nu man skall kalla det. Sist så stod alla sångare på scen samtidigt och skrålade med i "Free Falling", så där som man ska göra på galor och hyllningskonserter. Alla är bästisar och delar mikrofoner och så.
Nu är jag aningen avig i sådana situationer, men försökte smälta in och sjöng pliktskyldigt med. Jag är nog lite löjlig som skyr allsång och gemyt. Heter å andra sidan inte Lasse Anders eller Måns och hänger inte på Skansen. Att sjunga var roligt; det är inte så ofta numer. Men som vanligt var snacket i logen nästan allra roligast. Det är som tugget i omklädningsrummet före och efter träning eller match. Nästan alla som lagt något på hyllan (skridskorna, dojjorna, bössan, sadeln) berättar att det är just de stunderna de saknar mest. Mest bara tjatter om dittan och dattan, men för oss gamla musiker har det även blivit om hörseln man offrat. Var och varannan berättade hur knäcken i lurarna tilltagit med åren efter och hur det blivit svårt att liksom välja vad man lyssnar på. Alla ljud har blivit lika starka. Antalet tillfällen som jag dagligen måste be någon repetera vad de sagt börjar bli enervernade, för samtliga inblandade.
Har det då varit värt det? En fullständigt rimlig fråga. Men vad ska man egentligen svara på den (om man nu ens hör frågan)? Jag har grubblat en del och jag tror det varit värt tjutet och förvandligen till professor Kalkyl. Än så länge. Ända tills jag inte längre hör musiken alls. Det priset är på tok för högt.