I tomrummet efter matcher går det att finna tröst i dokumentärer, menar Magnus Ericsson.
Jag tror det är den babiljonte sportdokumentären som jag ser på de senaste veckorna. Vi som saknar vår veckovisa fix idrott har tuffa tider. Just nu skulle det pågå en hel massa olika slutspel i en hel massa ligor. Vissa säsonger skulle just ha börjat men det händer ingenting. Så istället blir det sportdokumentärer. Det är en helt egen genre, unik på samma sätt som musikdokumentärer och med sin egen rytm och berättande. Inte ofta är det nutida intervjuer med de som var med. Äldre, skrynkligare, fetare versioner på de som deltog eller stod vid sidan om. Jag kommer ofta att tänka på hur det lite grann påminner om intervjuerna med de riktiga personerna bakom karaktärerna i andravärldskrigsminiserien Band of Brother. Det brukar kunna stocka sig i halsen på mig under dem.
Amerikanerna är duktiga på sådana här dokumentärer, de har sin egen formula för att skapa enorm gravitas runt prestationer som fås att framstå som mirakel, underverk, osannolika triumfer över omöjliga odds; runt personer som med hjälp av sin unika talang böjt hela idrotter efter sin vilja. Mohammed Ali triumferar i Rumble In The Jungle och ett slagsmål blir till något så mycket mer än våld. Istället berättas en historia om det postkoloniala Afrika och afroamerikanernas kamp mot den institutionaliserade rasismen i sitt eget land. En vänsterjabb följt av en dånande uppercut rakt mot det vita USAs glaskäke. Det är pampiga grejor det.
Men det fyller ändå inte hålet som lämnats av alla de viktiga fotbollsmatcherna som ännu inte spelats. För även om man kan påstå att det var bättre förr och att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid, så kan ingen påstå att en dokumentär kan ersätta spänningen i att inte ha en aning om hur historien kommer att sluta. Det går bara inte att hållas på halster av det förflutna.