Nu är jag på utbildning igen. Det händer rätt ofta numer. Men jag ska inte klaga. Att lära sig är att som människa inte stå stilla, även om det ibland kan vara svårt att sitta stilla en hel dag. Det är en bekant känsla från skolan. Den där träsmaken och det där rastlösa pirret i i kroppen.
Jag skulle kunna skriva om det vi diskuterat, det vill säga strukturell rasism och hur man jobbar med det. Men av någon anledning har jag varit än mer fascinerad av hur våra värdar i Luleå tagit emot kollegor från södra Sverige.
Till stor del tycks det vara viktigt att spela på den här exotismen, de där förutfattade meningarna som finns hos sörlänningarna rörande norra Sverige. Det pratas om snödrivor upp till halva köksfönstret, det tjatas om skotrar och renar. Sörlänningarna får åka lite skoter och klappa en ren. De är nöjda.
Middagen är förstås halvtorr renfilé och några sura lingon, för det är så de förväntar sig att det ska vara. Jag vet inte riktigt varför jag tycker det hela känns så fel. För där sitter jag som västerbottning och renar är kanske inte något fullt så vilt och exotiskt för mig.
På Moröhöjden där jag växte upp klappade vi ändå väldigt få renar, men Moröhöjden är en lika stor del av det som sörlänningarna kallar Norrland. Däremot är det inte det vi visar upp. Här i Luleå åker vi inte ut till smältverket och Svartöstan för att visa var pengarna kommer ifrån. Istället visar vi någon slags "mys-Jägarna".
Den här endimensionella bilden vi presenterar av oss här uppe är lika generaliserande som när man på förhand dömer människor för deras hudfärg. Naturligtvis inte i närheten lika illa, men ändå förminskande och det är vi själva som gör det. Är vi så osäkra på våra hem att vi inte tror de duger till utan bländverk? Men det gör de. Skit i vad alla andra tycker.