Det var förra fredagen. Själv hade jag häckat i Skellefteå Kraft Arena hela eftermiddagen och kvällen; hade varit cupfunktionär/hockeyförälder. Frös gjorde jag, in i märgen. Klockan var drygt halv nio på kvällen när jag stolpade in i Västerbottensteaterns kafé, eller vad man skall kalla det som finns direkt till vänster när man kommer in genom entrén. Vilket jag knappt gjorde, då ytterdörren var låst och en dam, skeptiskt blossade på slutet av en cigarett, granskade mig lika skeptiskt, om inte än mer så.
Jag förklarade att jag var en stackars frusen hockeyfarsa som gärna skulle vilja hinna in och se slutet på Matti Alkberg-aftonen som pågick. Hon fimpade lika skeptiskt och sa att det var stängt nu. Jag mumlade något om att jag stod på listan och att det vore väldigt rart om hon kunde tänka sig att släppa in mig trots att jag var rysligt sen. Det skeptiska hjärtat innanför koftan tycktes vackla en aning.
Jag hann se sista snutten av vad som varit en afton där Norrans före detta kultur- och nöjesredaktör Per Strömbro agerat Skavlan och frågat ut Matti om poesin, musiken och konstnärslivet. Det var en talkshow utan kameror och utan det ihoptryckta, forcerat närgångna formatet. Men lite konstigt och avigt var det nog trots allt, för det är en svår balansgång att klara av att veta när man skall dyka ned i djupen och när man bör surfa lätt på den fnissiga vågens yta.
Sedan blir jag personligen djupt obekväm av att höra någon läsa poesi. Det är kanske märkligt, men jag finner det knepigt och får hela tiden fajtas mot min 1990-talsironi, som skriker och viftar avvärjande mot sådan innerlighet. Fast musik, som jag inte har några problem med alls, är egentligen detsamma, men orden är inlindade, obskyra. Även om just orden i musiken ofta är bra mycket mer patetiska om de skulle tvingas stå nakna för sig själva.
Magnus Ericsson