Här omkring finns inte vägar som sträcker sig till horisonten, skriver Magnus Ericsson.
I USA och Australien finns det vägar som sträcker sig likt raka sträck mot horisonten. Här omkring vet jag några raksträckor som är osedvanligt långa men inte på det viset. Dessutom står här en massa tallar, granar och annan sly längst med vägen och förstör evighetskänslan som nästan kan ta luften ur en, som när man ser ett band av asfalt klyva Mojaveöknen. Skulle en älg få för sig att springa ut på den vägen skulle man se hen flera timmar i förväg och inte som här, när älgfan plötsligt hoppar ut ur skogen och upp på motorhuven. Men nu tappade jag tråden en aning. Det jag tänkte komma till är att det finns transportsträckor och så finns det transportsträckor. Just nu har jag svängt ut på den där evighetslånga raksträckan där allt framöver kan ses lååååångt i förväg.
Öppnar jag kalendern står där exakt vad det är meningen att jag ska, borde och måste göra, till synes så länge jag lever. Så det är inte precis exakt som den där exotiska highwayen, då det som gör att man tappar andan inte är utsikten, utan den nästan olidliga tanken på att behöva sitta igenom fler föräldramöten, skjutsa till miljontals träningar, betala för service på bilen, trimma näshåret, åka på konferenser och så vidare. Tills det blir julafton, nyår och sedan ut på raksträckan igen. Det kanske låter som jag är aningen negativ och det är kanske meningen också. Ni får se det som någon form av överdrift för (tveksamt) komisk effekt, vilket det åtminstone i huvudsak är menat att vara.
Men det känns inte så när jag ligger modstulen här i soffan och glor på youtubeklipp med irländare som testar svenska pålägg. Det känns mer som vad det är, ett genuint lågvattenmärke och som jag borde börja med något som till exempel yoga och lura mig själv att det ger något nytt perspektiv på transportsträckan. Nämen titta, nu snöar det också.