Är Netflix beroendeframkallande?
Igår kväll var en sådan där när det enda som egentligen orkades med efter middagen var att apatiskt sitta i soffan och glo på Netflix. Det brukar kunna bli så på fredag, efter en lång vecka. Jag såg på "Luke Cage", andra säsongen. Det är som knark – jag vill bara mata avsnitt efter avsnitt och när det väl blivit dags att sova så känns det som avtändning. Många avsnitt återstår och jag är alltför inne i handlingen för att frivilligt vilja ge upp. Och jag verkar inte vara ensam om det. Jag vet inte hur många jag hört säga att det blev lite sent kvällen före; de var bara tvungna att se ytterligare ett avsnitt av "Breaking Bad".
Kidsen kan bara slumpartat glo på YouTube, när de inte orkar göra något som kräver ett större engagemang än att ligga på sängen och glo på en padda med halvöppen mun. Som jag förstår det så följer de i huvudsak rekommendationerna som tubens algoritmer genererar, som till stor del baseras på tidigare val och de hamnar lite varsomhelst. Lite som den holistiske detektiven som Douglas Adams skrev om, Dirk Gently. Han brukade hänga på någon som såg ut att veta var hen var på väg, för att sedan själv hamna där universum behövde honom att vara. Dirk Gently har numer en egen serie på Netflix, så klart.
I en ny rapport framkommer det att majoriteten av all trafik på nätet är video. Dominerar gör just Netflix och YouTube. Det är valfri tv på nätet. Det är lite fascinerande är att vi, trots all ny underhållning, egentligen tycks föredra den gamla goda tv:n. Vi tycks älska passiviteten, men med skenet av att det rör sig om egna val vi gör. Jag drar mig för att kalla det mindfulness, men det kanske är ett slags lightvariant. Här och nu, i stunden, utan egentlig riktning och mål. Bara en transportsträcka mot sömnen.
Netflix och tuben är det nya opiumet för folket.