Det sparas för mycket i skolan, menar Magnus Ericsson.
Håller jag just på att skriva en upprörd, besviken insändare om hur vår kommun inte prioriterar på ett vettigt sätt? Baske mig om jag inte gör det. Jag kallar det för krönika ändå. För jag tänker gnälla. Tyvärr är det inte så att jag kan presentera några konkreta lösningar på hur detta skall lösas, men jag kan argumentera varför det vore otroligt viktigt att hitta någon. Jag tror till och med att jag upprörd, inte rasande, men det börjar vara i trakterna.
Till saken: jag har en dotter, en son också, men i detta fall berör det henne mer än honom. Hon går i 6:an på Sunnanåskolan. Inte särskilt konstigt med tanke på att vi bor i närheten. Det är ofta så det fungerar. Vi bor i ett område där människor har det helt ok ekonomiskt, de har fasadbelysning, har råd att dränera och byta tak, renovera kök, bygga inglasad altan och köpa ny bil. På skolan är det tryggt och rätt lite stök. På så sätt är det klart bättre än när jag var en snorunge och gick låg- och mellanstadiet på Moröskolan. Där fick man boxas och brottas lite nu och då. Det kunde hända att jag hade lite ont i magen när jag skulle gå dit. Jag bara visste att det skulle vara någon som skulle vilja bråka. Lika säkert som amen i kyrkan. Apropå det så fick vi sjunga psalmer. Fröken spelade tramporgel.
Men allt var inte sämre, även om mycket har blivit bättre. De är knappt tjugo i klassen och får sällan en propp på rasten. Men de kan inte åka i väg på friluftsdag. Skolan har inte råd. Världens bästa kille och elevassistent fick sluta inför detta läsår. Pengarna räckte inte till och ändå skall det sparas ännu mer. Det är ruttet. Gör något någon! Kortsiktigheten skapar ökade kostnader framöver när elever inte får hjälp att hänga med, känner sig värdelösa och hamnar utanför.
Det är ett svek, ett vådaskott i vår kollektiva fot.