När är det lämpligt att börja skratta åt allvaret?
Det är fredag morgon och jag sitter i bilen. Sonen går skola en bit från där vi bor, så under den här tiden på året får han skjuts på morgonen. Vi åker strax före klockan 8 och backar ut från uppfarten ganska exakt när Ekot börjar. Det är den långa morgonsändningen, på ungefär 15 minuter. Denna morgon gick hela tiden åt till olika vinklar corona och dess följder. Det börjar snart vara outhärdligt. Det går inte direkt skaka av sig domedagskänslan under de här förutsättningarna. Någon chef klagar på Frankrike som inte tillåter export av medicinska produkter. Jag tänker att så mycket var det bevänt med EU-solidariteten. Man ser om sitt eget hus. Det är lätt deprimerande såklart.
Jag minns inte riktigt vad resten av inslagen handlade om, förutom det näst sista. En rapport från Ecuador, där människor skriker ut sin sorg över att de inte kan få hjälp att forsla bort döda släktingar, då det helt enkelt inte finns nog med ambulanser. De ligger i lägenheter och sväller. Till slut är det de som inte längre står ut med lukten och bär kropparna ut på gatan. Det ligger en smog av liklukt över gatorna. Jag har svårt att ta in detta elände, för det är ett enormt elände. Istället börjar min hjärna framkalla bilder från Monty Pythons "Holy Grail", där det går omkring en man i medeltida kåpa och skriker ”Bring out your dead”.
Det är något fel på hur min hjärna opererar i sådana här fall. Jag vet inte om det verkligen är läge att skämta om det här? Nog för att jag brukar tycka att man kan skämta om allt, men börjar det här inte närma sig gränsen? Men det är sådär det verkar fungera. Det dröjde till exempel inte många dagar efter katastrofen innan de första Estonia-skämten började dyka upp. Totalt osmakligt, självfallet, men ändå var de där. Försöka skratta åt eländet, så snart det bara går.