Utan civilisationens fernissa är vi ganska lika, menar Magnus Ericsson.
Ensamma på en liten ö. Ingen kontakt med omvärlden. Ingen förstår dem och de förstår inga andra. Och om någon skulle närma sig för att försöka lära sig deras språk skulle de inte tveka att ta livet av denne. I över 6000 år har de levt isolerade på 60 km2 och tycks fast beslutna att fortsätta med det. Ni har säkert inte missat historien om den äventyrslystne, amerikanske missionären som beslutat sig för att frälsa dessa sentineleser.
Den unge missionären hade bestämt sig för att sprida Herrens ord, kosta vad det kosta ville. För att ens ta sig till ön, enligt indisk lag förbjuden att besöka, mutade han några lokala fiskare för att ta honom till ön. Den 15:e november steg han i land och möttes av pilar och spjut. Fiskarna såg honom fortsätta gå framåt i pilregnet, men till slut vände han tillbaka till sin kajak. Efteråt skrev han att sentineleserna varit arga och att han hade sjungit psalmer för dem. Han hade blivit skadad.
Trots det gjorde han ett nytt försök dagen efter. Denna gång verkade han inse att det inte nödvändigtvis skulle gå väl. Han lämnade ett brev till sina föräldrar med fiskarna. I det skrev han att Jesus givit honom styrkan att fortsätta. Andra försöket gick ännu sämre. Sentineleserna anföll och krossade hans kajak. Missionären flydde simmande tillbaka till fiskarnas båt. Han förklarade han för dem att de kunde återvända, men han skulle stanna. Den 17:e gjorde han sitt tredje och sista försök.
Men sentineleserna är inte mördare i lagens ögon. De kommer inte att hämtas av beväpnad polis. I stället är det fiskarna som sitter i klistret, för att de hjälpt missionären. Han som fick stirra den mänskliga naturen rakt i anletet. Sentineleserna är inte onda, men de är djur. Precis som alla vi andra. Utan civilisationens fernissa är vi ganska lika. Vi älskar och dör.