USA:s president Donald Trump och hans fru Melania Trump kliver av det amerikanska presidentplanet Air Force One i Argentina.
Det är en ödestad. Vore det inte för kortegerna, motorcyklarna, de 22 000 poliserna och alla soldaterna, kunde man tro att en katastrof inträffat. Kanske bomben, kanske en pandemi? Men sirenernas ljud ylar iväg längst de öde gatorna och signalerar någon form av liv. Det är G20 som landat.
De vars närvaro föranleder den argentinska regeringen att utlysa en helgdag och uppmana alla porteños att lämna Buenos Aires under toppmötet. Inga flyg får landa och all lokaltrafik står stilla. Stora delar av staden är ”no-go zoner” under två dagar. En orange, mycket viktig, äldre man kommer åka genom de tomma gatorna för att träffa och tala med andra viktiga män och en del viktiga kvinnor. En del av ledarna är demokratiskt valda, medan några är diktatorer. En av männen som kommer ställa sig framför kamerorna och ta den leende gruppbilden har ganska nyligen fått en journalist styckmördad.
Avståndet till de vanliga människorna kunde knappast vara större. De finns många som vill protestera mot makten. En del är våldsamma och en del är inte det. Det är inte alla som gillar att ställa till bekymmer, snarare är de oroade över var vår värld är på väg. Men de är lika i det att ingen av dem är välkomna. Det finns en djup oro för att någon eller några kommer försöka spränga ledarna i småbitar. Det är inte en helt ogrundad fruktan. Är det avståndet som väckt de små människornas ilska och frustration? Själv tror jag det.
Och avståndet blir inte mindre när staden töms på så många vanliga människor det bara går. Jag är inte säker på att ledarna ser sig själva som en del av problemet. Snarare tror jag att de ser den lilla människan som ett besvär. Det vore bäst om de bara lämnade ledarna ifred att besluta och bestämma. Låt dem protestera och vifta med sina plakat. Bara de håller sig långt, långt borta.