Hur ska egentligen musik låta?
Jag står bredvid en liten fors och vattnet lite mer än porlar. Det pockar på uppmärksamhet men inte mycket mer än att upplevelsen där är lika delar inre som den är sinnesintryck. Då och då gör jag ett uppehåll i fisket och bara står där. Stirrar oseende in i det vita vattnet och befinner mig ingen annanstans än just där. Jag tänker inte på min kalender och alla saker som står i den, alla saker som måste göras. För en välsignad stund står trafiken i hjärnan helt stilla. Det är ingen som är arg och upprörd för det. Det är bara stilla.
I dag är det helt dött i den lilla älven. Vattnet är för lågt sa en man jag pratade med. Han såg ut som han sett många vårar, sommar och höstar vid vattnet. Forsen brusar vidare och jag kastar ut mitt drag igen. Ingenting. Men det går lika bra det. Jag badar i ljudet från forsen och är nöjd så. Så är hjärnan i gång igen. Jag tänker på musik. Jag tänker på ambient musik. Musik som kan vara bara ljud. Det behövs knappt en melodi. Det är bara känslan och det inre rummet som den öppnat dörren till. Ungefär som forsen. Om man bara släpper vanan att musik ska vara melodi, en refräng och det där andra.
Brian Eno gjorde en skiva som heter "Music For Airports". Den skivan älskar jag. Jag har gått omkring på flygplatser med den i hörlurarna och sett hur alla stressade människor, som rusar och kånkar på väskor, blir till något som bara rinner förbi. Som vattnet i forsen. Kanske är jag konstig, eller jag är ganska säker på att jag är det, lite grann i alla fall, men musik kan göra något så fantastiskt för mig. Om något är det en gåva. En liten superkraft. Den spelar ingen roll för någon annan, men för mig gör den det. Till och med musik som knappt är musik eller ljudet från en liten fors kan få håret på mina armar att resa sig. Till och med få ögonen tåras.