Hur kommer skogarna se ut om 20 år egentligen?
Molnen ligger lågt. De nuddar nästan bergsknallarna. Överallt finns ärren: kalhyggena. Man säger att man tar ut skog, som om naturen vore en bank. Det är väl som det är, men det känns konstigt. Vägen vi kör går från ett lapptäcke av asfalt till grus. Här och där dyker ensamma hus upp och när de susar förbi kan jag inte låta bli att fundera vad det är som får någon att vilja bo där ute i ingenting. Jag vet inte, men jag kan gissa. Kanske gillar man ingenting, vinden, träden, marken, tjärnarna, myren? Men inlandet lever också. En del byar blommar. På några gårdar står studsmattor. De betyder barn. Kanske egna, kanske barnbarn? Jag säger till mitt resesällskap att jag inte kan låta bli att undra hur det kommer se ut om vi skulle köra samma vägar om tjugo år?
GPS:en är vilse och går inte att lita på. Vi kör österut, mot kusten och staden. Så gott det går i alla fall. Vägarna snirklar och slingrar sig undan, åt söder, norr, ibland till och med tillbaka västerut. I vägrenen betar renar. Några står på vägen och har inte vett att flytta på sig, men när man inte har någonstans man måste vara blir de mer roande än irriterande. Vägen kränger och efter kurvan står en BP-mack från femtiotalet, gissningsvis. Tre vit-grön-gula pumpar och skylt i det mest oklanderliga skick. Någon har blåst liv i det förflutna, med kärlek och passion. Mitt i ingenting. Det är synd och skam att inte fler får se macken. Jag stannar och fotar.
På ett vägkrön tappar jag nästan andan av utsikten. Landskapet skiftar över från grönt till blått i fjärran. Himlen ruvar vit och grå över allt ingenting där ute. Inte ens kalhyggena kan förstöra den synen. Jag, en främling, en turist i mitt eget land, stannar och fotar.
Väl hemma ligger ett nyfällt träd styckat på vår gård. Vi har tagit ned det för att få än mer sol.