Dags att beställa ytterligare en träfrack för en död rockstjärna. Förvisso en endast 157 centimeter lång sådan (minimum innermått), men klädd i djupaste lila sammet, för att passa ett helt unikt musikaliskt geni. Var jag ett fan? Nej, men väl en som kände respekt för vad som utan tvekan var en begåvning bortom det mesta.
När Prince slog igenom på allvar gick jag i lågstadiet, möjligen hade jag till och med börjat fyran, men han tillhörde de artister som tidningen Okej alltid skrev om. Jag vill minnas att man skulle vara tvungen att välja mellan Michael Jackson och honom. Varför är lite mindre klart i mitt minne, men jag antar att Okej ansåg att man bara kunde gilla en afroamerikansk artist åt gången. Samma rivalitets-visa har i och för sig media repeterat sedan Elvis och Tommy Steele, via Beatles och Stones, till Blur och Oasis. Jag tyckte både Michael och Prince var töntiga; brydde mig inte ett smack.
Men eftersom åren, till en början, så sakteliga gick, så kunde jag inte värja mig längre. Han hade ju skrivit en del galet bra låtar och för en som mig, som tyckte att låtarna var det enda viktiga, så var det bara att krypa till korset. Men Prince tycktes nästan vara för musikalisk och att bara göra enormt bra låtar tycktes inte nog, istället han hoppade rastlöst mellan genrer, i jakt på någon slag musikalisk kick som tydligen blev svårare och svårare att känna.
Det är verkligen inte så att jag inte kan förstå honom, men det gav ett intryck av att det hela bara var för enkelt för honom. Vilket det kanske var? Efter att ha hört honom spela gitarr så inser man ganska omgående att han skulle kunnat gå till historien enbart som en gudabenådad instrumentalist, lite som Jimi Hendrix, men enbart något så vardagligt förslog naturligtvis inte.
Rockmusiken är död, så även dess lilla geni.
Magnus Ericsson