Maskiner kan ge upphov till frustration, menar Magnus Ericsson.
Vi har ett lönesystem på mitt jobb som är fullständigt hjärndött korkat. Tycker jag. Många skulle nog argumentera att jag är den som är lika blåst som Hillerys flagga på toppen av Mount Everest eller Louis Armstrongs trumpet. Men jag kan för mitt liv inte komma ihåg hur man rapporterar korrekt mellan varje gång det är dags, det vill säga en gång i månaden. Jag har förvisso aldrig varit särskilt motiverad av pengar men det här börjar bli löjligt. Det har till och med kommit till den nivån att de andra på kontoret lite överseende/nedlåtande fnissar åt mig när jag går och svär om systemkollaps, lönesystemkollaps, och hämtar utskrifter (från vår gigantiska skrivare) relaterade till denna binära skitsystemhög, sammansatt av obegriplig kod och ren illvilja.
Varje gång det blir så här tänker jag på scenen i "Office Space", den när frustrerade kontorsslavar till slut kör ut deras satansfödda skrivare, som ständigt jävlas med dem, i öknen och med allt uppdämt hat och ren lust, går loss på plastburken med basebollträn. Själv tar jag på mig hörlurar och lyssnar på arg musik, som inte riktigt ger samma förlösning som deras. Som ett mantra tänker jag att nu är det åtminstone en hel månad kvar tills jag måste tampas med denna gordiska knut, en knut jag inte har något svärd att att klyva itu, utan i stället sitter och försöker reda ut, som en hopplöst ihoptrasslad fiskelina eller gåtan om varför människor med berått mod slår sig ner på sin lediga tid och frivilligt ser på Mello.
När jag tänker efter lite mer ordentligt så är nog denna krönika mitt basebollträ. De här artonhundra tecknen svingar jag med all ilska min själ bär på. Jag vet att det inte lönar sig att uppröras av döda ting, men det går inte låta bli. Maskinerna är våra vänner, utan dom inget paradis – my ass, Kjell Höglund! Du hade fel!