Städning – är det värt någonting?
Det står en man i rejäla arbetskläder och blåser löv. På ryggen har han en motor som mullrar och ur munstycket han håller i händerna vrålar luften ut i dubbel orkanhastighet. De fuktiga löven klarar inte längre av att klamra sig fast vid marken och flyger samma väg som sina torrare syskon, in i en liten skogsdunge, en liten kulle med lövträd, omgiven av ett hav av asfalt. Mannen med motorn på ryggen ser mycket koncentrerad ut under sin mössa och huva. Det syns att han vet vad han gör och att han har en plan. På något nästan magiskt sätt landar de yrande löven precis i dungen och lägger sig till ro i ett allt tjockare täcke där inne mellan träden. Minst sagt ett precisionsjobb.
Exakt vad som kommer hända med löven i dungen efter han blåst färdigt vet jag inte. Jag kan blott spekulera. Kanske skall de bara ligga kvar där, tills den första riktiga snön faller och binder dem? Men vem vet när den snön kommer? Ytterligare en liten höststorm och allt arbete som mannen med motorn på ryggen gjort har varit i onödan. Asfalten blir åter fläckigt brun-svart-orange. Eller så är tanken att det bara ska vara en temporär lösning. Precis som jag städar vidare hemma med vetskapen att det kommer vara lika dammigt och stökigt om bara någon dag. Har då mitt och hans jobb varit i onödan? Ibland känns det så, i synnerhet om man gör ett så bra jobb som han med lövblåsen gör.
Men han är ingen Vivaldi, ingen Astrid Lindgren eller Warhol. Han är som alla vi andra. Vi som är rätt obetydliga och som inte kommer lämna några gigantiska spår efter oss. Förutom i minnet hos de vi betytt något för. Men precis som staden egentligen bara är en glänta i skogen så kommer både den och minnena växa igen om vi inte håller efter, om vi inte blåser bort löven. Så oförtrutet städar vi vidare, om och om och om igen.