Kulturvärlden kan på många sätt liknas med USA, menar krönikören.
Jobbar man med kultur så är det väldigt vanligt att det är någon speciell uttrycksform som tänt elden i en själv, som gjort att man innerligt vill vandra en väg man redan från början förstår kommer leda till en ekonomiskt slitig existens, mest sannolikt.
Väldigt få som till exempel valt teaterns bana kommer att kunna livnära sig på det. Kanske blir det buskis på företagsevenemang som betalar räkningarna? Ytterst få som ger allt för musiken kommer att kunna åka limousin.
Kanske blir det några trubadurgig på Stadshotellspuben som finansierar busskortet? Det här mönstret blir än tydligare när det kommer till de som brinner för att skapa nytt – ny musik eller pjäser till exempel.
Där är vägen ännu längre. Människor gillar sådant de redan gillat.
Främmande och nytt är lite bökigt och ibland till och med skrämmande att ta in (inte bara när det kommer till människor från andra kulturer). Rena hantverkare har oftast lättare att ta sig fram, sådana som exempelvis är väldigt duktiga på att spela gitarr eller trummor.
Då kan man turnera med Magnus Uggla. Platserna i solen blir få och vill man själv växa är det lätt att se med oblida ögon på de som redan värmer sig. Avundsjukan ruvar i hjärtat.
Varför kan den talanglösa råttan dra in storkovan när jag inte ens kan hitta någon som ens vill lyssna på mina geniala idéer, säger den onde på ena axeln?
Vad den gode på andra axeln säger hörs inte för publikens jubel. Den avundsjukan kan vara som raketbränsle, även dess uppsyn är ful. Andra som strävar till ljuset är konkurrenter. På många sätt är kulturvärlden ett slags USA.
Den amerikanska drömmen lyser från palatsen i Berverly Hills. Hur många som stupar på vägen mot ljusen spelar nästan ingen roll. Alla de som faller platt saknar all betydelse. Drömmen är viktigare än verkligheten. Solidaritet är för suckers.