Hur påverkar kulturhuset Sara de utanför Skellefteå stad?
Det är långt till Missenträsk. Men ändå är det Skellefteå. I tisdags fick kulturhuset ett namn, Sara. Min första tanke var att det kändes märkligt. Tror aldrig jag hört eller läst ett gott ord om Skellefteå av Sara Lidman. Men då tänker jag på staden Skellefteå. Jag kan i och för sig inte påstå att jag nagelfarit samtliga hennes utspel eller korrespondens. Det är märkligt lätt för en stadsbo som jag, att glömma bort att detta är en av Sveriges till ytan största kommuner och att själva staden egentligen bara är en fläck på våra 9 944,95 kvadratkilometer mark och vatten. Men förstå mig rätt: jag själv uppskattar att huset är uppkallat efter henne. Det klingar aningen klarare än P.O. Även om det hade låtit klart roligare. Oavsett hade såväl Hjoggböle som Missenträsk förtjänat en hedersplats i finrummet.
I förhållandet mellan glesbygd och stad finns en motsättning som nog aldrig helt kommer dö bort. Staden tar och landet tas i från och stadens angelägenheter är stadens egna. De rör inte de runt omkring. Det må vara centrumbroar eller skrytbyggen – ingetdera gör någon skillnad i Jörn. Mamma har berättat att det förr fanns massor av caféer där. Det var på den tiden då Jernbanan som Sara skrev om var pulsådern i Västerbotten. Men både tiden och utvecklingen har dragit vidare och lämnat tomma, kalla hus efter sig. Människorna har också dragit vidare. Många av dem i alla fall. Kvar är de som hoppas lyfta i motvinden, de som pendlar, de som bara trivs där rötterna är djupa. Eller de som inte hade någon annanstans att vara?
När affärerna och samhällsservicen stänger och lämnar inlandet i ett ännu tommare rum, flammar ilskan upp. De övergivna knyter näven i fickan. Vad är då ett kulturhus som heter Sara för ett löjligt tröstpris? Även om hon från Missenträsk möjligen känt sig hedrad.