Vanligt kaos är ingenting att ha – men kreativt kaos däremot, menar Magnus Ericsson.
Just den här morgonen går jag omkring och suckar lite. En dammtuss driver över köksgolvet i ett kort korsdrag när hon öppnar ytterdörren och försvinner iväg till jobbet. Köksfönstret ser sjavigt ut och diskmaskinen blänger på mig. Hela tiden kämpar jag mot universum. Allt däri strävar mot kaos och det är därför jag suckar över att måsta ta mig i kragen och städa igen. Ordning består nämligen inte, oavsett hur människan kämpar med att hålla i den. Vi kan tvinga ihop atomer till en bil men till slut rostar den sönder till kaos igen.
Konst och musik kommer därifrån och ofta tycks det vara de personer som själva är kaos som på något intuitivt sätt bäst begriper var och när de kan sträcka upp handen i det och plocka ett äpple från trädet.
Jag fattar till exempel inte var de melodier jag spelat in egentligen kommer ifrån. De är säkert till stor del en produkt av sådant jag hört tidigare, men ändå är de något eget och de knackar bara plötsligt på dörren, utan att ringa i förväg. Betyder det då att jag då är mer kaotisk? Mycket sannolikt, i synnerhet med tanke på hur ofta de här stunderna när jag upptäcker att jag borde städa dyker upp. En del njuter av att städa, därför att ordningen de skapar skänker lugn. Jag är inte av dem, jag köper bara tid. Om jag borde avundas dem vet jag inte. Allt jag förstår är att det tar en massa energi att ständigt kämpa mot universum och att jag sällan har nog mycket av den.
Stunderna när jag får leva i det kreativa kaoset däremot, då är energin till synes oändlig. Jag glömmer att äta, dricka, gå på toa. Tiden upphör tills jag förvånat märker att kroppen knappt fungerar längre. Förmodligen skulle jag bosätta mig under det där äppelträdet om det gick; granne med kaos. Men då skulle jag nog bli ensam där och ensamhet är mycket jobbigare än att städa.