Att drömma om betong är inte optimalt, menar Magnus Ericsson.
Jaha, då sitter jag här på ett plan, igen. Den här månaden har jag gjort det lite väl ofta kanske. Suttit och gäspat av både trötthet och för att tryckutjämna. När personalen skall göra sin presentation, ni vet när de visar hur man spänner fast säkerhetsbältet med mera, då tar jag av mig hörlurarna för att inte vara respektlös. Det känns som det rätta att göra, även om jag ser rätt många andra passagerare som helt struntar i det och låter lurarna vara kvar i eller på öronen. Det här flyget är det där tidigaste, som många tokroligt kallar ”fakiren” och jag är så trött. Tyst förbannar jag att jag bara inte kan somna på flyg. Men den här gången har jag kanske dragit vinstlotten, för nu sitter jag själv längst bak i planet och har tre säten för mig själv.
På vägen upp ryster och kränger det mer än vanligt. Sedan vaknar jag inte förrän piloten berättar i högtalarna att vi strax ska landa i Stockholm och att det regnar. Jag har lyckats sova. Jag har till och med drömt. Förvisso en rätt märklig, vilket många nog är, men den här var en sådan där dröm som nästan är för vardaglig för att vara en. Jag blir nästan lite förbaskad när jag tänker på att jag slösat bort den på en konversation med en försäljare i betongbranschen.
Kunde jag inte fått möta en enhörning, flörtat med RuPaul, avgjort Wimbledon med en rak backhand eller partajat med Rödskägg? Nä, i stället har jag artigt konverserat om betong och lyssnat på anekdoter om kunder och risiga hotell.
Varför är jag ens artig i drömmen? Kunde jag inte fått be honom hälla käften full med sin sabla betong? Sedan kunde jag suttit och kastat jordnötter i bakhuvudet på stropparna i business class? De där malliga typerna som får gå på planet först. Kan man inte ens drömma ordentligt längre; vad har man då kvar? Tydligen sin svårsuddade sura min.